Har ledarskapsforskningen fastnat i gamla föreställningar?!

Uppdaterat: 18 juli


Mer specifikt, har ledarskapsforskningen i Sverige fastnat i gamla föreställningar? Risken är alltid stor att vi fastnar i ett tänk och att det blir svårare och svårare att ta sig ur detta. Vi ser det i organisationskulturer, men vi kan även se det inom forskningen, att vissa ’idéer’ eller rön får fäste och styr eller begränsar forskarnas förmåga att faktiskt se objektivt på det de studerar och även stödjer de kulturella uppfattningar som forskningens respondenter uttrycker. Det här är inget nytt, redan 1935 och även 1979 skrev Ludwik Fleck om detta faktum: ”Once a structurally complete and closed system of opinions consisting of many details and relations has been formed, it offers enduring resistance to anything that contradicts it”. Fleck skrev även: ”In a community of persons mutually exchanging ideas or maintaining intellectual interaction, we will find by implication that it also provides the special ´carrier´ for the historical development of any field of thought, as well as for given stock of knowledge and level of culture. This we have designated thought style. The thought collective thus supplies the missing component.”

Det är med andra ord inte ovanligt att man inom ett forskningsfält fastnar i en tankestil och det krävs en hel del för att ta sig ur detta och flytta sig framåt… även inom forskningskretsar. Det är något jag tycker mig se i mycket av det som skrivs inom både den internationella och svenska ledarskapsforskningen. Vilket bekräftas av bl.a. Martin Warren’s (2017) studie.

Samtidigt finns det forskning som pekar på en utveckling bortom de nu ganska gamla ledarskapsteorierna, parallellt med att många företag fortfarande drivs i än ännu äldre transaktionsledarskaps-anda. Mitt i detta råder ett antal myter om det modernare coachande ledarskapet, eller coachande förhållningssättet. Dags att reda ut en del missförstånd och myter!

Många av de som erbjuder ’utbildning’ inom coachande ledarskap grundar sina program på samma program som de tränar blivande coacher och de flesta av dessa har ingen vetenskaplig grund, se speciellt ICF:s riktlinjer för utbildningar som helt missar vikten av en evidensbas. Detta blir därför också en grogrund för myter, både vad gäller coaching i sig och även vad gäller coachande ledarskap. I min egen forskning har jag tittat på det coachande ledarskapet under mer än 20 år och delar av den forskningen presenteras redan 2005 i ”Coachologi: Laganda, Lust och Lönsamhet”. Här några korta kommentarer om vad som kunnat urskiljas:

Coaching är inte något som bara sker i formella coachingsamtal, det coachande förhållningssättet genomsyrar ledarskapet på alla sätt till vardags enligt observationer i organisationer som utvecklat ett effektivt och välfungerande coachande ledarskap. Det coachande förhållningssättet som gick att observera bland annat på Scania redan i början på 2000-talet präglades av en lugn dialog som startade med att ledarna ställde frågor om möjliga förbättringsförslag till medarbetarna på linjen. Vid fortsatta observationer och intervjuer med Scaniamedarbetare och ledare 2011 visade det sig än tydligare hur detta coachande förhållningssätt användes i allt från formella möten, informella korta problemlösningsmöten i korridoren, vid den dagliga styrningen varje morgon, vid förbättringsmöten, spontant vid möte vid en arbetsstation etc. Det coachande förhållningssättet ägdes inte heller bara av ledarna, utan kunde observeras mellan medarbetare och medarbetare och med ledare. Dynamiken, delaktigheten och disciplinen i alla möten, formella, informella och spontana var påtaglig.

Den myt jag härmed vill slå hål på är att coaching är coaching, är coaching… är en myt och som tyvärr sprids av bl.a. ICF. De menar att om man lärt sig coachingmetodiken kan man coacha vem som helst. Något en stor samling exekutiva ICF coacher slog hål på redan i slutet på 1990-talet. De menade att som exekutiv coach måste man både ha kunskap om ett ental områden relaterat till det man coachar i och förstå språket inom både management och ledarskap. Här några exempel:

  • en välgrundad affärskunskap och kompetens

  • en genomgripande förståelse för den exekutiva ledarens vardag

  • en genomgripande förståelse för ledarskap och ledarskapsutveckling

  • kunskap om systemdynamiken i organisationer och samhällen

(Summary Findings From The International Executive Coaching Summit: A Collaborative Effort to Destinguish the Profession”, Dr Lee Smith and Dr Jeannine Sandstrom, 1999).

Likande ’villkor’ gäller även för coachande ledare, de behöver ha kunskap om sin bransch, även om de inte behöver vara experter utan snarare generalister och framför allt behöver de ha god kunskap om ledarskap, olika stilar och strategier, samt kunskap om och färdigheter i hur coaching kan omsättas i allt från det spontana samtalet till strategisk förändringsledning. Att lära sig några grunder i coaching och tro att det räcker är orimligt… mer om detta i nästa blogg :-)

#ledarskap #forskning #coachingkultur #coachingmyter #coachandeledarskap #vetenskap

28 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla